Motion 3:2013. Motion om att avskaffa kommunala särkrav för energianvändning i byggnader

Stockholmscentners motion 2013:03
Motionär: Maria Brogren
Ämne: Motion om att avskaffa kommunala särkrav för energianvändning i byggnader

Riksdagen har beslutat att energianvändningen i byggnader bör minska med 20 % till 2020 och med 50 % till 2050. Dessa mål är viktiga och bra. En förutsättning för att målen ska kunna nås är dock att det blir enklare och billigare – inte dyrare och krångligare – att bygga lågenergihus.

Centerpartiet har ofta hävdat att det ska var enkelt, roligt och lönsamt att vara miljövän. I förslaget till nytt idéprogram finns dock fyra ord som motverkar detta. Det anges att kommuner och regioner bör gå före i klimatpolitiken ”och tillämpa skärpta krav”. Det är inte lätt för den oinvigde att förstå vad dessa ord syftar på, men om de får stå kvar i idéprogrammet kommer de med all sannolikhet att användas för att berättiga de s.k. särkrav som alltfler kommuner ställer på energianvändning i nya byggnader. Särkrav är långt ifrån enkla, roliga och lönsamma. De innebär ett onödigt och missriktat detaljstyre som Centerpartiet inte borde stödja.

Frågan om kommunala särkrav är aktuell just nu eftersom en statlig utredning nyligen har beräknat mer­kostnaderna för de kommunala särkraven, beskrivit deras hämmande effekt på bostads­marknaden och föreslagit att kommunerna inte ska få detaljstyra energianvändningen i nya byggnader på detta sätt.

De nationella energikraven för nya byggnader ges av Boverkets byggregler. Kraven skärptes vid årsskiftet och är nu 90 kWh per kvadratmeter och år i södra och mellersta Sverige (inklusive Stockholm). Särkrav kan sägas vara kommunala byggregler som går utöver de nationella reglerna.  Kraven kan se väldigt olika ut i olika kommuner. Detta splittrar upp den svenska marknaden för lågenergihus i en massa olika delmarknader och försvårar för de företag som vill bygga energieffektivt att ta fram konkurrenskraftiga lågenergihuskoncept som kan byggas i hela landet.

Det är framförallt kommuner i storstadsregionerna som ställer egna krav på byggnaders energiprestanda. När Göteborg införde kravet 60 kWh per kvadratmeter och år ville politikerna i Stockholm vara lite tuffare och beslutade att ställa kravet 55 kWh för alla bostäder som uppförs på kommunens mark. Dessa krav är avsevärt skarpare än BBR-kraven (90 kWh). Hittills har få flerbostadshus byggts med så låg beräknad energi­användning och ännu färre är utvärderade. Att bygga fristående villor med denna låga energianvändning är än svårare. Det är inte omöjligt men det kräver specialkompetens och extra investeringar i isolering, bättre fönster och värme­återvinning. Att redan idag införa skarpa krav på den här låga nivån, och dessutom ha olika krav i olika kommuner, fördyrar därför byggandet av lågenergihus. Projekten blir spjutspetsprojekt i högprofilområden som Norra Djurgårdsstaden. För dessa projekt krävs massiva konsultinsatser, vilket gör att kostnaderna drivs upp så att bara betalstarka människor har råd att bo energieffektivt. Lärdomar kan sällan överföras till andra projekt eftersom husen är så olika de hus man har råd att bygga i mindre attraktiva områden.

En direkt följd av de kommunala särkraven är att s.k. industriellt byggande, dvs. att göra mycket av byggnads­arbetet i en fabrik och sedan montera huset på grunden, omöjliggörs. Sådant byggande skulle kunna pressa ner kostnaderna för lågenergihus men fungerar inte om t.ex. isoleringens tjocklek ska vara lite olika på olika hus.

En annan nackdel med särkrav är att det är svårt att formulera dessa på ett tydligt sätt så att alla inblandade verkligen vet vad som gäller. Det räcker inte att slå fast en siffra för antalet kilowattimmar, man måste även definiera exakt vad som ska ingå i siffran och hur detta ska verifieras. Det är också svårt att beräkna och följa upp energiprestanda på ett entydigt sätt. De kommunala tjänstemän som ska bedöma om energikraven verkligen kommer att nås i projekten behöver ha god kompetens inom byggnadsfysik och energiberäkningar för att bedöma om det som utlovas är rimligt. Svårigheten att granska beräkningar kan leda till att konkurrensen snedvrids till förmån för oseriösa byggherrar som lovar runt och håller tunt. Byggherrar som gör rimliga beräkningar och har tillräckliga säkerhetsmarginaler när det gäller energiprestandan kommer att förlora anbud till förmån för sådana som gjort glädjekalkyler när det gäller energianvändningen. Det här kan i förlängningen leda till att det byggs hus som inte håller utlovad energiprestanda eller att de byggherrar som lovat för mycket går i konkurs under byggtiden.

Kommunpolitikernas argument för kommunala särkrav är framförallt två: Dels att de nationella energikraven för nybyggnation inte är tillräckligt skarpa för att nå de nationella energimålen, dels att kommunerna måste få gå före i klimatomställningen.

Det första argumentet är delvis giltigt. Det kan finnas anledning att skärpa energikraven för att nå de nationella energimålen, men denna skärpning bör göras på nationell nivå och med god framförhållning så att byggföretagen kan förbereda sig genom att skaffa rätt kompetens och utveckla nya kostnadseffektiva metoder för att bygga lågenergihus. Dock ska man inte överdriva betydelsen av energi­effektivisering i nya byggnader. Det finns oändligt mycket större energibesparingar att göra i befintliga byggnader. Hur dessa insatser kan stimuleras behandlas delvis i en annan motion (Motion om att skapa incitament för energieffektivisering i nya och gamla byggnader genom att koppla fastighetsavgiften till byggnadens energiklass).

Det andra argumentet för särkrav håller dock inte alls. Att använda särkrav på energieffektivisering i nya byggnader i Sverige som ett medel för att nå klimatmålen är extremt ineffektivt. Det finns flera skäl till detta:

·    För det första står uppvärmning av byggnader för endast 3 % av Sveriges koldioxidutsläpp (Färdplan 2050, Naturvårdsverket). Inga nya byggnader byggs med individuell fossil uppvärmning och fossila bränslen håller på att fasas ut ur fjärrvärmesystemen.

·    För det andra är energianvändningen i nya byggnader redan mycket lägre än energianvändningen i befintliga byggnader. Mer krut borde istället läggas på att energirenovera bostäderna i miljonprograms­områdena.

·    För det tredje byggs det väldigt litet nytt i Sverige idag (vilket Byggkravsutredningens förslag är ett försöka att råda bot på), så bidraget från några få nya byggnader blir på det hela taget tyvärr försumbart.

·    För det fjärde kommer Sverige ändå att nå sina klimatmål, enligt en ny rapport från Konjunkturinstitutet (”Miljö, ekonomi och politik 2012”).

Att energieffektivisering i nya byggnader skulle vara en klimatfråga stämmer alltså inte.

Mot denna bakgrund finns det goda skäl för oss politiker att sansa oss. Tanken bakom kommunala särkrav må vara god, men politiker som vill ställa hårda krav på företag bör alltid fråga sig vilka följderna blir. Det är inte konsekvent att i samma idéprogram som talar så väl om frihandel och om att politiker ska lägga sig i så lite som möjligt i människors och företags förehavanden, skriva att kommun­politiker ska få ställa vilka krav de vill på företagen så länge de motiverar dem med klimatnytta.

Det finns naturligtvis goda skäl att bygga energieffektiva byggnader, framförallt god driftekonomi för fastighetsägaren. Det bör dock inte åstadkommas genom att kommunpolitiker går in som en typ av lagstiftare och ställer dåligt underbyggda krav över huvudet på marknadens aktörer. Dagens situation där vi riskerar att få lika många olika delmarknader som kommuner gör det onödigt dyrt att bygga lågenergihus och försenar därför deras breda genomslag på marknaden.

Naturligtvis ska beställare och entreprenörer på frivillig basis få sluta avtal som går utöver nationella regler. Ett effektivt och innovationsfrämjande sätt att driva på utvecklingen är att se till att beställarna, t.ex. de kommunala bostadsbolagen, blir bättre på att handla upp energieffektiva byggnader just för att de gjort bedömningen att det lönar sig i ett livscykelperspektiv. Här skulle politiken kunna göra verklig nytta genom att stödja kunskaps­uppbyggnad i fastighets­branschen, inklusive i de kommunala bostadsbolagen. Ett sätt att göra detta är att öka det statliga stödet till kommunal energirådgivning och inom ramen för denna rikta särskilda kompetenshöjande insatser mot fastighetsägare.

Jag yrkar:

Att distriktsstämman antar vad motionen anför som sin åsikt

Att Centerpartiet i Stockholms stad driver frågan att kommuner inte ska få ställa särkrav på energianvändning i byggnader

Att Centerpartiet i Stockholms stad driver frågan att orden ”och tillämpa skärpta krav” ska strykas ur förslaget till nytt Idéprogram

Att Centerpartiet i Stockholms stad driver frågan att det statliga stödet till kommunal energirådgivning riktat mot fastighetsägare ska öka

Att motionen lämnas vidare till riksstämman