Lika skatt - en rättvisefråga

”Skatt efter bärkraft” är en grundprincip i ett skattesystem som det svenska. Den som tjänar mer skall också betala mer i skatt. Men frågan är hur mycket mer som är rimligt. I Sverige får den som tjänar mer inte bara betala mer skatt i absoluta tal, utan måste också betala en högre andel av sin inkomst i skatt. Den som tjänar mer än 31 000 kr i månaden drabbas av den statliga inkomstskatten (20 procent på det överskjutande beloppet) och den som tjänar mer än 44 000 kr i månaden drabbas av den s.k. värnskatten (ytterligare 5 procent på det överskjutande beloppet) – detta utöver kommunalskatten. Ju högre inkomst, desto lägre andel av inkomsten får alltså löntagaren behålla.

Marginalskatten stiger kraftigt när inkomsten överstiger de två gränserna, de s.k. brytpunkterna. Som mest kan marginalskatten bli 57 procent (eller ännu mer för dem som bor i högskattekommuner). De får alltså behålla mindre än hälften av den sista intjänade 100-lappen.

Tanken med den statliga inkomstskatten är att utjämna skillnader i in­komst. Den uppfattningen bygger dock på en mycket gammaldags syn. Idag har de allra flesta möjlighet att själva påverka sin inkomst. Valet av karriär, valet av utbildning, risktagande i arbetslivet och benägenheten att arbeta hårt, är avgörande för vilken inkomst man får. Därför kan den statliga inkomst­skatten snarare betraktas som en straffskatt på arbete och utbild­ning.

Ytterligare ett faktum är att människors inkomster varierar under livet. De allra flesta medelålders och äldre höginkomsttagare har varit låginkomsttagare någon gång tidigare i livet. Omvänt så avancerar de flesta på något sätt i arbetslivet med åren. Med detta perspektiv ger inte inkomsten vid en enskild tidpunkt i livet någon representativ bild av en persons ekonomiska framgång. Avgörande för bedömningen borde istället vara vad en person tjänar under sitt yrkesverksamma liv, den s.k. livsinkomsten. Den som har långa studier bakom sig och som ”belönats” en högre lön, har i regel inte haft någon inkomst att tala om under alla de år han eller hon studerat. Den som däremot väljer att börja arbeta direkt efter skolan får kanske en lägre månadslön, men som betalas ut under fler av livets år. Denne premieras av skattesystemet medan den som utbildar sig bestraffas. Enligt en studie av OECD från hösten 2007, har Sverige, jämte Danmark, den lägsta utbildningspremien av samtliga industriländer – före skatt.*1 Det progressiva skattesystemet försämrar denna premie ytterligare. Incitamenten att satsa på en högre utbildning är svagare i Sverige än i de flesta jämförbara länder.

Men inte bara utbildning utan också extraarbete kan bli ”straffbeskattat”. Den som riskerar att komma över en brytpunkt och därmed få en högre marginalskatt, blir sannolikt mindre benägen att arbeta extra. Samtidigt blir det mer lönsamt att utföra exempelvis arbete i hemmet (som är obeskattat om man gör det själv) jämfört med att anlita någon. Det leder till minskad arbetsspecialisering, något som hela samhället förlorar på.

Varför har vi då ett progressivt skattesystem? Delvis handlar det om tradition, delvis sannolikt om en rädsla att förlora skatteintäkter. På längre sikt talar mycket för att även statsfinanserna skulle vinna på ett avskaffande av den statliga inkomstskatten, eftersom fler helt enkelt skulle utbilda sig och hugga i. När det gäller den så kallade värnskatten – den skatt som en gång var tillfällig, men som nu av rent politiska skäl tycks vara svår att bli av med – finns studier som visar att den även på kort sikt är en ren förlustaffär för staten.*2

Progressiv skatt är en kvarleva från den tid då samhället inte tillät människor att göra karriär på samma sätt som idag. Då ansågs det finnas ett behov av att utjämna människors nettoinkomster. I dagens dynamiska samhälle är däremot en platt skatt den enklaste och mest logiska lösningen, såväl från ett samhällsekonomiskt perspektiv som ur rättvisesynpunkt.

Platt skatt innebär lika skattesats för alla, samma skatt i procent men olika skatt i kronor. Det är enkelt och rättvist. Om X tjänar dubbelt så mycket som Y kommer han eller hon att få betala dubbelt så mycket i skatt. Men inte mer än det dubbla, som är fallet idag.

Bland de forna Sovjetstaterna, som sedan sin frigörelse fått bygga upp skattesystem från grunden, har de flesta valt pro­portionella skatteskalor, vilket i flera fall visat sig blivit mycket framgångs­rikt. Framgångarna från öst har även fått Island att införa en proportionell inkomstbeskattning. Frågan är när det är Sveriges tur?



Vi yrkar därför att stämman beslutar följande:

Att
Centerpartiet verkar för att den statliga inkomstskatten avskaffas.

Att
Motionen sänds vidare till Centerpartiets riksstämma 2009.




Avdelningsmotion
Stureplanscentern

*1 Education at a Glance, OECD, 2007.
*2 Se bl.a. Holmlund och Söderström (2007).