Motion: 17:2012
Motionär: Karl Englund,
Innerstadsavdelningen
Motion: Om Centerpartiet som centerparti
med centerprogram
I dagens Sverige tävlar åtta
riksdagspartier om väljarkårens gunst. De har som väl känt är högst skiljaktig
ställning hos väljaropinionen. En av tre medborgare i rösträttsålder
sympatiserar med Moderaterna, och en av förra med Socialdemokraterna. En av tio
medborgare sympatiserar med Miljöpartiet och likaså med Vänsterpartiet. En av
tjugo medborgare sympatiserar -- grovt räknat -- med var och en av de tre i
regeringsställning moderatledda allianspartierna Centerpartiet, Folkpartiet och
Kristdemokraterna. Och siffran är densamma även för Sverigedemokraterna. De tre
mindre allianspartierna befinner sig alltså i kris. Ett parti som inte ens kan
fånga upp en tiondel av väljarsympatierna måste fråga sig följande: Har vi
verkligen ingenting någorlunda angeläget att komma med? Svaret på den ställda
frågan är i dagens läge nej – och återigen nej. Ty väljaropinionen har i likhet
med kunden i allmänhet alltid rätt.Vad är det då som Centerpartiet har att
komma med och som attraherar allt färre presumtiva väljare? Det är -- i
konkurrens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ett miljöbudskap som går under
namnet ‘Alliansens gröna röst’ och som inte burit särskilt långt. Det är en
småförtagarvänlig approach som -- trots ministerpost i Näringsdepartementet
under mer än fem år – inte lett till mera anmärkningsvärda positiva
förändringar för företagsamheten i landet. Och det är ett slags underliggande princip
för partiets ställningstaganden som -- i konkurrens med Folkpartiet
Liberalerna-- stundom benämns liberalism, stundom socialliberalism.
Centerpartiet är med andra ord ‘ett litet idéburet parti’ hos ett praktiskt
sinnat folk, som följaktligen är föga intresserat av ideologier. Hur kommer då
utfallet för ett sådant parti att bli på valdagen i september 2014? Den ställda
frågan far i dagsläget betraktas som retorisk. Inget parti kan vara allt för
alla. Man måste i synnerhet om man är ett mindre parti placera sig någonstans
på den politiska skalan från höger till vänster där det finns utrymme att växa.
Man måste vidare utveckla frågor som är så angelägna och samtidigt distinkta,
att de både är och framstår som medborgarfrågor i stort. Det är i själva verket
la raison d’être för all seriös politik. Man måste slutligen avstå från
ideologiska bekännelser som aldrig kan vinna större respons hos
väljaropinionen.
Motion om Centerpartiet som
centerparti (2)
Med startpunkt i den franske
statsvetenskapsmannen Maurice Duvergers pionjärarbete Les parties politiques
från 1951 finns det i dagens läge många även ej USA-vinklade forskare som
grundligt observerat och analyserat hur och varför stora eller medelstora
partier tappar merparten av den opinion som burit dem under lång tid. Duvergers
paradexempel är det liberala partiet i Storbritannien. Landet hade tre liberala
premiärministrar i följd 1905-1922 -- men aldrig därefter. Och i vår egen tid
utgör utvecklingen för ett annat ‘liberalt parti’ en mer aktuell väckarklocka.
Det gäller de tyska Fridemokraterna, FDP (Freie Demokratische Partei). Partiet
befann sig i egenskap av mindre koalitionsbroder i regeringsställning ömsom med
Kristdemokraterna (CDU/CSU), ömsom med Socialdemokraterna (SPD) under fyrtio år
mellan 1949 och 1998. Partiets ordförandel974-1985 Hans-Dietrich Genser var
inrikesminister 1969-1974 och utrikesminister 1974-1992. Så skedde det som
stundom sker med just mindre koalitionspartier. Väljarna svek efter valet 1998
var Fridemokraterna inte längre i regeringsställning. Man knöt stora
förhoppningar till den 2001 valde partiledaren och retorikern Guido
Westerwelle. Efter valet 2009 kunde Fridemokraterna så återigen ingå i en
koalitionsregering med CDU/CSU som regeringsbildare, nu med Westerwelle som
utrikesminister. Det gör man än i dag -- men med ett opinionsstöd på endast två
procent av väljarkåren. FDP kommer inte att överleva riksdagsvalet nästa år som
riksdagsparti (i Tyskland är riksdagsspärren fem procent), såvida inte
ett mirakel inträffar. Ett sådant mirakel förutsätter dock för alla partier i
motsvarande situation svåra och smärtsamma omprövningar. Där är FDP inte än.
Den förra året avpolletterade partiledaren Westerwelle sitter visserligen kvar
på utrikesministerposten, men inte ens inom det egna departementet tar man
honom längre på allvar (enligt veckotidningen Der Spiegel). FDP är för övrigt
sedan en tid tillbaka Centerpartiets broderparti i Tyskland och har alltid
varit ganska idéburet. Man bekänner sig sålunda även i dagsläget framför allt
till ‘liberaldemokratische und nationalhiberale Kräfte’. Men i politiska val är
det aldrig bara ideal och idéer som faller utslaget. Valutslaget fungerar
alltid som kommunicerande kärl: Om partiet A gör ett kanonval i kraft av
perfekt växelverkan mellan kraftfull partiledning, entusiastiskt fotfolk och
tung valplattform, så gör det inte lika väl rustade partiet B ett sämre val och
det ännu mindre väl rustade partiet C ett ännu sämre val. Så är det i alla
flerpartistater. Även i Tyskland är det (Miljöpartiet) De Gröna och Vänstern
som har förlig vind i seglen. De har tydligen någonting att komma med. Hur ser
då framgångsvägen ut för dagens lilla svenska centerparti? Den leder mot det i
dagsläget ganska tomma mittfältet i svensk politik, ty där det kan uppstå ett centerparti
som fullt ut svarar mot partinamnet Centerpartiet. Och det innebär bland annat
att man slopar allt ideologiskt gods som inrymmer begreppet ‘liberal’.
Motion om Centerpartiet som centerparti
(3)
Begreppet i fråga är nämligen en
historisk relikt, vilken varken säger eller kan säga dagens svenska medborgare
ett enda skvatt. Det gäller oavsett om man åsyftar manchesterliberalism i Adam
Smiths och David Ricardos anda eller socialliberalism. Sistnämnda begrepp kom
till uttryck i svensk politik på 1880-talet (men myntades långt senare), och
det hade under tre till fyra decennier viss täckning i form av framstötar från
liberalt partihåll om vidgad rösträtt (fullt ut genomförd 1921) samt om
yrkesskydd och socialförsäkring för arbetare (genomförda 1891 respektive 1914
och 1918). Men det är ju länge sedan. I dagens politiska läge är sålunda
begreppen ‘liberal’ och ‘socialliberal’ faktiskt inte mer än tomt skramlande
honnörsord. Centerpartiet bör därför -- från partiledning ned till
avdelningsnivå och nätverksnivå -- främst inrikta sig på att arbeta med stora
och olösta konkreta samhällsproblem av verklig dignitet. Det gäller i synnerhet
tre komplex. Det gäller rättsväsendet, som är satt i fortlöpande förfall. Det
gäller utbildningssektorn, som levererar allt mindre trots allt större anslag.
Och det gäller bostadsmarknaden med dess bostadsbrist. Här är inte platsen att
presentera och analysera de många detaljerna i de delar av samhällsbygget som
resulterat i ovannämnda onöjaktigheter. Det far räcka med att konstatera att en
alltmera märkbar kva4ficerad opinion givit uttryck för väl motiverat missnöje
med de här aktuella sakernas tillstånd. Själv har jag genom omständigheternas
makt fatt mig till del både ett och annat av relevans i sammanhanget, och
mycket har därvidlag varit både skrämmande och upprörande. Jag vet alltså vad
jag talar om. Blott Sverige svenska krusbär har, skaldade en gång den store C.
J. L. Almquist. Så har också svensk vardagspolitik under årtionden präglats av
kronologisk och geografisk närsynthet. I ovannämnda sammanhang utgör därefter
en grundlig konfrontation med förhållandena inom exempelvis tyskt rättsväsende,
tysk utbildningssektor och tysk bostadsförsörjning en väckande och manande
motbild. Viktigast är då att Tyskland har en heltäckande och allmänt
respekterad regeringsform (Grundgesetz) och en författningsdomstol. Sverige har
ingendera, bara och på sistone ett förslag om ”rättsinspektion”. Vidare är de
allmänna skolorna i de tyska delstaterna så uppbyggda, att de producerar många
vinnare och fa förlorare. Detsamma gäller som bekant inte i Sverige. Slutligen
finns från början av 1950-talet ingen bostadsbrist i Tyskland. Det gör det
emellertid alltsedan mitten av 1940-talet i Sverige. Med stöd i det ovan sagda
yrkar jag därför:
Att Stockholmscentern skall agera
målmedvetet och kraftfullt för att styra över både partiarbetet internt och i
stort mot det politiska mittfältet och göra det med särskild inriktning på här
aktualiserade och synnerligen allvarliga samhällsproblem.
Motionssvar från Stockholmscenterns
distriktsstyrelse
I motionen uppmärksammas Centerpartiets otillfredsställande
opinionsläge. Motionären diskuterar andra liberala partiers likaså svaga
ställning och föreslår partiet skall nedtona sin socialliberala ideologi, och
istället framhålla större olösta samhällsproblem. Motionären nämner här rätts-,
utbildnings- och bostadsförsörjningsfrågor som särskilt angelägna.
Centerpartiets politik har sedan dess grundande haft en
socialliberal inriktning och därmed värnat den enskilde individens intressen,
och strävat efter att maximera den enskildes möjlighet att påverka sin egen
situation i syfte att kunna förverkliga sina egna drömmar. Det sociala ansvaret
har också alltid intagit en central ställning. Det är i föreningen av dess
perspektiv individuell frihet och socialt ansvar som är partiets ledstjärnor.
Denna grundsyn genomsyrar även de frågor (rätts- och
utbildningsväsende samt bostadsförsörjning) som motionären tar upp. I dessa
frågor driver Centerpartiet redan idag en tydlig och kraftfull politik.
Distriktsstyrelsen föreslår stämman
besluta:
Att anse motionen besvarad.
Kommittégrupp 3 föreslog stämman besluta:
Att anse motionen besvarad.
Stämman beslutade:
Att bifalla kommittégruppens förslag till beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar